Yogamamman

Nu ska jag skriva om något som har kommit att betyda mycket i mitt liv och som verkligen påverkar min roll som förälder, nämligen yoga. Och när jag får välja – Jivamukti yoga. Jivamukti  är en dynamiskt form av yoga som utöver det fysiskt aktiva inslaget även ger mig andra plattformer att utvecklas på, nämligen det andliga och faktiskt rent politiska. I Jivamukti finns varje månad ett fokus eller en frågeställning. Just denna månad handlar det om ”Life after death”, förra månaden var det ”It is not what you say, it is how you say it”. Dessa teman diskuteras och tolkas av instruktören och ger en vidare dimension till träningen.

Jag lämnar yogapasset med en genomarbetad kropp, många tankar och ofta med ett stort leende på läpparna. Jag kommer hem till barnen, inspirerad och uppfylld. Ofta sätter jag på musik som spelades under klassen och ibland pratar även vi om månadens tema. Då och då yogar vi tillsammans…

Jag förstår och har all respekt för att detta kan låta flummigt och ”new age-it”, men som numera inbiten yogi så bjuder jag på det.

Yogan har gjort mig starkare, inte bara fysiskt men mentalt. Den fysiska styrkan hade jag väl räknat med när jag började yoga regelbundet. Men det som sen hände med det mentala kom mer som en överraskning. Jag hade en föreställning om att detta endast kunde nås via djup och stilla meditation. Men så fel jag hade. I yogan är det viktigt att man andas – in genom näsan och ut genom näsan. Detta i sig är en form av meditation. När andningen sedan kombineras med att utmana sig själv i svåra positioner når man liksom en annan nivå. Säcken knyts sedan ihop med shavasana – dead mans pose. Där hämtar man hem allt man åstadkommit under klassens gång.

Den största vinsten för mig sedan jag började med yoga, är att jag har blivit en mycket gladare och mer harmonisk person. Jag tycker på allvar att jag -på ett helt nytt sätt – ser det goda hos människor. Tidigare kunde jag verkligen irritera mig på folk, vilket tog så mycket onödig energi. Helt plötsligt kommer jag på mig själv att jag faktiskt inte reagerar på tråkiga situationer som förr skulle etsa sig fast i ett tradigt ältande.

Såklart frigör detta tid som nu kan användas på ett mer värdefullt sätt. I mitt föräldraskap har jag blivit mycket coolare. Inte lika stressad och lättirriterad. Dessutom visar jag mina barn att jag tar tid för mig själv och fortsätter att lära och utvecklas – även som vuxen.

Tillsammans med ovillkorlig kärlek är detta nog bland det finaste jag ger dem.